Fiskelycka… | Marie Wiberg

Jag vaknade i morse av några ljud, kl var tio minuter över sju. Små dunsar och tydliga tecken på att någon rörde sej i huset. Jag trodde det var maken som var uppe tidigt, vilket han ofta är. Men vi har golv som knarrar och jag hörde inget knarr, så jag blev mer o mer nyfiken och kunde inte somna om. När jag satte mej upp så såg jag dotterdotterns blonda kalufs, det var hon som var uppe och smög. Hon försökte faktiskt smyga. Efter en stund så ropade jag på henne, hon var barfota med iskalla fötter och jag lyckades övertala henne att sätta sej och titta på barntv (tack o lov för barn/kunskapskanalen), insvept i en filt. Hon var tyst som en mus och jag kunde somna om.

Dagen var strålande och vi bestämde att vi skulle dra iväg och testa fiskelyckan, det var strömming som gällde. Vi gjorde matsäck, plockade fram strömmingsdon och ankare. Sedan bar det av. Dotterdottern fullkomligt älskar att åka båt. När vi möter andra båtar och det blir svallvåger, som inte jag gillar, skrattar hon lyckligt och gungar med. Hon talar hela tiden om hur mycket hon tycker om att åka båt.

När vi kom fram till ”strömmings-stället”, så fick hon sitt eget don och efter en stund fick hon faktiskt det första nappet. Tre stycken och det framkallade ett glädjetjut från barnbarnet. Det fanns ingen i närheten, bl.a. de andra strömmingsfiskarna, som inte visste när hon fick napp. Hon var så lycklig och lärde sej snabbt att känna igen när hon hade napp. ”Nu rycker det igen…” När det var dags för fikapaus, så ville hon inte, jag fick mata henne medan hon fortsatte att fiska. 😉 Hon ville inte sluta, men vi tyckte det var nog vid ca 1½-2 kilo. Så till middag blev det nystekt strömming, bara så gott. Fast barnbarnet åt pannkaka…