Igår kväll då jag lade mig blev det öronproppar. Maken lät lite efter sin dag, men någon person stod ute någonstans och skrek på någon som antagligen låg och sov. Så jag tog inga risker, skulle ju stiga upp tidigt eftersom vi skulle åka till ön. Sonen och barnbarnet skulle också komma dit.

Vi hade inte så mycket att packa och kom iväg i tid. Som de flesta vet så har vi en Saab av tidig års modell. Det är en turbo och den skjuter fram som ett spjut om man trampar ner gasen. Tack o lov så har vi farthållare, det är alldels för lätt att köra fort med den. Den ser inte mycket ut för världen och har inte gått 20.000 än, så den har mycket kvar att ge. Dessutom kör vi inte så mycket och bara några månader på sommaren, den passar oss perfekt.

När vi satte oss i bilen idag kommenterade maken att det är tur att den går så bra. Jag höll med och vred om nyckeln. Vi hörde bara suset från fläkten, jag försökte igen och igen. Vi stängde fläkten och då var det något som flärpade … En av grannarna var ute, han förbarmade sig över oss och vi kopplade kablarna. Det flärpade fortfarande, men kanske aningen snabbare … Vi tackade för hjälpen och han åkte sin väg. Bara att ringa sonen och säga som det var. Han erbjöd sig att komma och att köpa med ett nytt batteri, vilket jag var övertygad om att det var problemet. Det var precis samma i våras när vi skulle hämta den när vi kom hem.

Maken trodde inte det och protesterade, men vi gick tillbaka till lägenheten och gick in på Internet – tur för jag hade alldeles glömt bort att ta med datorn – katastrof … 😉  Jag fick i alla fall fram vilken batterityp det skulle vara – jo, de säljs fortfarande … Sms:ade sonen – jo, det går också bra på makens telefon, bara min som krånglar.

En halvtimme senare svängde sonen in på gatan med nytt, blankt, svart batteri med handtag – vilken utveckling. Maken krånglade bort det gamla batteriet och sonen satte dit det nya, jag provstartade – och ”Kära gamla Saab” du startade så villigt innan jag ens hunnit vrida färdigt nyckeln. Makens lättnad var stor och vi susade mot ön.

Sonen hade köpt riktigt fiskespö, riktig kniv, en massa drag och riktiga fiskedon som lades i en riktig fiskelåda med handtag till sonsonen. Först skulle det monteras och sedan provkastas med plastfisk. Detta skedde ner i ”skogen” medan vi vuxna drack kaffe. Han är riktig duktig att kasta, så sedan blev det provfiske från bryggan. Det gick lika bra där, tur det eftersom nu var det riktigt drag med krok på. Han blev överlycklig varje gång han fick ”napp” – dvs. botten napp – och drog upp sjögräs och jag tror han var lycklig att Aborren Svensson inte ville nappa idag …

För er som inte vet: Förra sommaren fick vi en aborre på kroken då vi metade och han blev jätterädd och tyckte så synd om fisken, så vi släppte i den igen. Jag frågade om han visste vad fisken heter. Det visste han inte så jag talade om att det var en abborre. Efter en stund säger han: ”Jag vet inte vad den heter i efternamn” – så nu heter den Aborren Svenssom … 😉