Så blev det då äntligen av att vi kunde träffas, min äldsta vännina – inte i ålder – hennes man, maken och jag. Vi har inte setts sedan förra året. Vädret stod oss bi så vi kunde sitta ute och njuta av solen, ja, vi satt faktiskt i skuggan, och maken serverade kylda drycker. Glädjen och pratet var på topp, jag hoppas att grannarna uppskattade alla skratt.

Efter en stund i hammocken, när solen lämnade vår tomt, så var det dags att äta surströmming. Vi hade köpt två burkar Oscars – den surströmming som gäller för oss – redan förra året och den var fantastiskt fin. (Måste ut och leta fler innan den nya kommer.) Vi sjöng de enklaste snapsvisor som vi kunde komma ihåg. Själv måste jag komma ihåg att ta fram sånghäften till nästa gång.

Kvällen var mild, så vi blev sittande ute och det märks att nu är vi på andra sidan midsommar – vi fick faktiskt tända lyktor och ställde ut dem på altanen. Vi ställde även ut myggspiraler, men det var nog inte så mycket mot myggen som mot att vi inte ville att de skulle komma. Det var riktigt mysigt att sitta där i mörkret och när det fortfarande är varmt. Så nu är det dags att se över trädgårdsbeysningen och att fylla på oljelamporna.

Vi fick två dgar med våra vänner och kameran var nästan aldrig till hands. (Hur kommer det sig att man alltid kommer ihåg den vid måltiderna, men inte annars …) Det traditionella fotot när de anländer blev inte av för då var kameran helt enkelt borta. Gästerna kunde ju inte stå där i väntläge hur länge som helst medan jag flängde runt och letade. Då skall ni veta att jag precis innan lagt fram kameran för att ha den till hands. Den behagade ge sig till känna när gästerna kommit innanför dörren och då låg den på ett ställe som jag inte vet vem som lagt den där …

Hur som helst så hade vi trevligt och ser fram emot nästa gång vi ses …