Ingen utsikt … | Marie Wiberg

Vi kan visst sova hur mycket som helst … vi vaknade med ett ryck imorse och klockan var kvart över åtta… Det är så lyhört i detta hus, så vi borde ha hört någonting av de andra gästerna när de gick ner och åt frukost. Frukostmatsalen ligger under vårt rum… Vi var sist. Jag blev mätt när jag såg utbudet. Bagels i olika varianter, som man kunde få med olika marmelader och konserverad mjukost.Två sorters flingor och vanligt mjölk, jag frågade efter yoghurt, fanns någon slags efterrättsliknande – lowfat (då drösar det av socker istället) – med vanlij och jorgubbar. Man kunde också få paj med stekt potatis, våfflor med sirap och några andra konstiga saker, som jag inte ens lagt på minnet. För mej blev det en halv rostad, brun bagel (med massor med russin i …?! ), mjukost, flingor med mjölk och te. Maken beställde in en paj och fick en halv tallrik med stekt potatis och en paj som var nästan decimetern hög och med okänt innehåll … Vi slapp i allafall leta upp ett frukostställe och det var värt en del. Apelsinjuicen var riktigt god…

Sedan drog vi söderut mot California 1, den vackra berömda vägen – trodde vi. Vi kom fram till en militärkontroll … Där sade jag att vi tydligen kört helt vilse och förklarade vart vi skulle. Den uniformerade vakten behöll allvaret och bad att få se mitt körkort (andra gången i mitt liv som jag visat körkortet då jag suttit bakom ratten, det har mest fungerat som legitimation). När han höll i mitt körkort förklarade han hur jag skulle köra, men jag fick inte tillbaka mitt körkort innan jag svängt runt vaktkuren och var på väg ut igen…

Hans beskrivning stämde, vi kom ut på rätt väg och kom av vid rätt avfart för att kunna åka i ett mycket vackert område, med den mest bedårande utsikt – skulle jag tro – om solen hade skinit. Det var inte så illa i duggregn heller. Sedan fortsatte vi på CA 1, där var det lite trist att det var så mulet och disigt, stundtals spöregnade det och man såg inte mycket av vattnet, som dessutom var alldeles grått i detta trista ljus. Vi hittade en mysig restaurang, som låg ovanför klipporna, där vi åt lunch och just då var det uppehåll och vi såg vattnet och en flock sälar som simmade förbi medan de jagade fisk.

Vi fortsatte söderut, passerade vackra Carmel, det spöregnade, vidare söderut och var på väg att vända åter, men bestämde oss för att fullfölja. Tyvärr räknade vi fel på avstånd och tid och det tog många timmar mer än vi tänkt oss. Vi åkte dessa serptentinvägar, men såg inget … Tillbaka blåste vi motorvägen och kom tillbaka till hotellet en halvtimme efter att det blivit mörkt. Lite snopet, jag hade tänkt mysa i kväll och ta ett långt bad i vårt gamla badkar på lejontassar …

Bara två figurer på stranden, maken och en mås …