Det börjar bli lite rutin i dagarna nu. Inte så mycket som händer – vanlig vardag. Jag har suttit framför datorn och slagit mig fram på Internet med frågor som jag har. Det finns hur mycket som helst att hämta där ute – bara en fråga om hur mycket tid du har att läsa.

För mig var det mycket givande. Har antagligen skrivit här om hur frustrerande det varit när jag besökt sjukvården för mina konstiga problem. Dessa har pågått i flera år och skiftat vartefter. Det är två saker som varit beständiga – den hopplösa känslan av hur dåligt jag mått med alla diffusa problem – har inte varit mig själv men egentligen inget att ta på. All glädje och ork som försvunnit, hur jag slutat göra saker som jag tycker om för att jag varit för trött eller inte orkat ta tag i det, kanske samma sak. Vikten som sakta gått upp trots att jag ätit på bästa sätt. Alla goda råd jag fått för att gå ner i vikt – vilka fått mig att önska att det vore så enkelt att jag var ett kak- och godismonster som bara kunde sluta äta sånt. Vet inte hur många gånger jag hört: ”Det är antal kalorier som går in och hur många som går ut som räknas…” Så fel! Jag tycker inte ens om godis …

För någon månad sedan fick jag veta – som någon skrev: ”Äntligen fick jag veta att jag var sjuk …” Det är sköldkörteln som inte uppför sig som den skall. ”Jag fick äntligen fick rätt”, hade ju alla klassiska symtomen. Blir arg och ledsen att ingen tog mig på allvar för flera år sedan. Men kärringar som går upp i vikt får skylla sig själva – antingen äter de för mycket eller så är det övergångsåldern.

Nu har jag fått piller och förhoppningsvis så kommer jag på banan igen. Har i vilket fall hämtat mycket information och tröst på nätet. Konstaterat att jag är långt ifrån ensam – just därför är det lite konstigt att det tagit flera år innan jag fick rätt diagnos, kunde man inte bara chansat och testat för en tid … Det som gör mig mest ledsen är viktuppgången och att jag tappat så mycket hår (jag hade en rejäl kalufs att ta från, som tur var) – det blir en tuff resa tillbaka …