Där någonstans gick vi och där ligger Kickis bänk …
Nu skulle det äntligen bli av – igen. Min promenad med mina stavar. Förra gången kom jag precis i gång och kunde gå varannan dag pga att det gjorde ont i mina tår – båda fötterna. (Var rädd om era stortår, de är viktigare än ni tror …) Då slog förkylningen till. Sedan kom ingenting i vägen under några dagar – jag kom mig bara inte för, inte ens i tankarna. Men nu så var det dags.
Solkräm i ansiktet och bandage på fötterna och sedan kunde vi ge oss av. Maken lycklig som en barnunge – vi skulle gå upp till ”hans bänk”, som ligger högt över Clifton och havet. Utsikten är underbar, men hans bänk saknade en ribba, så det var inte så underbart att sitta där. Men fötterna var glada att slippa gå en stund.
Det som händer med maken när vi är ute och går är att han vill bara gå längre och längre … och vi skulle fortsätta till en trappa som leder ner till huvudvägen längs havet. ”Den ligger bara här borta…” Så vi knallade vidare, tårna började protestera och jag protesterade till maken, ”Men det är bara här borta…” Vi fortsatte så gott det gick jag och mina tår – tack o lov för stavarna. Jag började bli riktigt arg – det var inte bara här borta – det var där borta – och det var ordenligt långt. Så kom vi då äntligen fram till trappan – en läskigt hög lång trappa – borde ha räknat trappstegen. Då protesterade tårna så jag fick hålla mig i räcket och när vi kom ner var det riktigt besvärligt. Tack o lov så ligger Kickis ”Kickis” bänk efter vägen och kunde sitta en stund, jag med fötterna i högläge. Vi skulle ju hem också.
Utsikten är så fantastisk så maken är förlåten, vi såg dessutom delfiner som tumlade runt i vattnet utanför Clifton. För att blidka mig ytterligare så bjöd han på kaffe – starkt och gott – på Salt. Vår kära gamla bar, Ambassadeur, som förvandlats till lyxrestaurang. Vi brydde oss inte om att vi kom in varma, rödrosiga och sportklädda. Personalen lyfte inte ens på ögonbrynen när de såg mina stavar, som jag klädsamt fällt ihop. Servitrisen som serverade kaffet påpekade att det var mycket varmt idag, detta sedan hon tittat på oss. Vi höll med, men det var faktiskt inte för varmt ute – det var vi som var helt slut …
Kvällen avslutades med en chatt med barnbarnet i Californien och vi använde kameran så vi kunde titta på varandra – hon är bara så söt …
Mormors lilla prinsessa …
