Nu hände det igen – jag glömde totalt bort denna sida. Satt och jobbade vid datorn vad annars.

Jag gullade, klappade om datorn och talade vänliga och uppskattande ord innan jag lade mig häromkvällen. Smekte den vänligt och sade vackra ord – den fick också att namn, inte det vackraste kanske – men mycket passande. Hon, för det är en hon, heter nu Kompisen.

Det var ett spännande ögonblick när jag skulle trycka på startknappen. Jag hade faktiskt ont i magen.

Inte ett ljud hördes, men det blinkade till på skärmen och processen startade precis som den brukar …  Jag vågade knappt andas, så kom inloggningsuppgiferna och allt verkade som vanligt. Med ett undantag – hon var knäpptyst, inte ens ett litet sus … Jag lade örat mot henne men det var bara tyst. Då började jag fundera på om det var fläkten som rasade ihop dagen innan. Men datorn förblev relativt sval – hon har tidigare varit så varm att det har varit jobbigt att skriva, om jag råkade luta handleden mot höljet. Inte igår …

Jag har massor att arbeta med, så när jag var tvungen att gå ut på nätet så började det att knastra lite försiktigt. Jag stängde ner direkt och väntade några timmar – sedan var det bra igen. Men något är fel, trots att jag nu inte har några dokument och filer kvar – allt ligger på extra hårddiskar – så använder jag 105 gb … Hon skall få träffa datadoktorn i nästa vecka och bli ”reloded” (för en dyr penning). Tyvärr blir hon med engelska – jag tycker det är tillräckligt jobbigt ändå att ta mig fram i dator världen när det inte är rutinerna som skall göras.

Idag fungerar hon också – men det susar lite …

Nu skall Kompisen få ledigt jag åker till Paarl, där jag skall umgås med damer tills i morgoneftermiddag – men först skall jag på en damlunch. Så nu blir det duschen och sedan packa en liten väska.

Vi hörs …