Ännu en dag närmare jul. Jag har en känsla av att tiden accelererar ju närmare man kommer. De där mysiga veckorna när man skall gör allt mysigt man gör inför julen – de försvinner bara och till slut så blir det bara stress. Men inte för mej – jag struntar helt enkelt i att göra det jag inte hinner. Jag gör bara min måsten …

Idag blev det vörtbröd. Jag handlade visserligen hem köttfärs till köttbullarna och rödkål till, ja,  till rödkålen och dill till laxen som skall gravas. De hade saltad ”sill” idag, så jag köpte några filér för att testa till sillsallad + en lövbiff, man skall ha en stekt, tärnad lövbiff i sillsallad – då blir den som godast enligt gammalt recept …  Vi får se hur det blir, den saltade sillen var också inlagd i ättika. Damen i butiken visste inte om den var kokt eller inte, ”Men man skulle äta den som den var…”  Den såg gravad ut för mej, så det blir  ett expriment. Återkommer med rapport.

Vörtdegen sattes efter alla konster, jag improviserar varje år, och jag glömmer att skriva ner varje år. Så det blir till att uppfinna på nytt, dvs vad gäller mjölet… Kryddorna är desamma, liksom det irländska ölet o coca colan, men mjölet. I år lyckades jag få tag i rågmjöl – har aldrig bakat med det förut. Så nu fick jag testa fram nya konstellationer mellan vete och råg… och glömde förståss. Det är ju fullt upp att testa sej fram och jag tillhör inte dem som står med penna när jag knådar, efteråt så minns jag ingenting – det är så intensivt medan det pågår. Inte blir det lättare att minnas eftersom jag alltid siktar mjölet först, och då tar jag till i överkant för att slippa sikta mitt under blandningen. Det positiva var att det var bara mjöl i mjölet – i Ghana så fick jag alltid något extra, det mesta kunde krypa av sej själv.

Vörtbrödet provsmakades i kväll och det var helt klart godkänt, faktiskt riktigt gott …

Det är mysigt att knåda ljummen deg …

Klart godkänt …