Det är inte lätt att vara nattmänniska – speciellt inte som det är 24 grader varmt på balkongen. Då är det svårt att motivera att gå och lägga sig – trots mörkret, eller kanske just därför. Det är något visst med varmt mörker, eller att det är varmt när det är mörkt.

Jag har funnit det fascinerande sedan jag upplevde det första gången, vilket var på en skolresa till Italien i mitten på 60-talet. Vi gjorde en fantastisk skolresa efter realexamen. Två parallell klasser bussades från Sverige till Italien med två, redan då, gamla bussar. Vi bodde på vandrarhem genom hela Europa och landade slutligen på ett i Genova, strax utanför staden. Ett gammalt hus som såg ut som ett slott med tinnar och torn med en fantastisk utsikt ut över Medelhavet och Genovas hamn. Och med en underbar park utanför där vi tonåringar ”svärmade” bland eldflugorna. Hur romantiskt som helst och denna ljuvliga värme. Kanske där och då lärde jag mig tycka om varma, mörka kvällar.

Jag var kär i en klasskamrat, Tommy – så jag beundrade honom. En annan klasskamrat, Bo (ett vanligt namn på den tiden) , var förtjust i mig och mycket envis i sin uppvaktning. Jag var irriterad, men samtidigt smickrad – vilken 16-åring skulle inte vara det. Denne Bo följde efter Tommy och mig i denna romantiska park med eldflugor. Det blev inget tillfälle till romantik. Tommy var antingen blyg, en träbock eller inte tillräckligt intresserad. Bo gav sig inte och överräckte en liten smyckeask som innehöll en kedja med ett guldhjärta. Minnena är lite suddiga hur det var på hemresan, men det blev inte Tommy, det blev inte heller Bo. Även om jag träffat på honom vid två andra tillfällen i livet. Kan konstatera efter dessa möten att det nog var lika bra …

Nu sitter jag här många – alltför många år senare – och njuter av samma mörka värme. Inga eldflugor och inga uppvaktande kavaljerer, min nuvarande kavaljer sedan 30 år i april, har normala nattvanor och sover redan.

I min indiska lykta, med citronolja som ska hålla myggen borta, fladdrar eldslågan och den håller på att slockna – vet inte om det är oljan som är slut eller veken som ska justeras. Månen, som snart är halv, ger inte heller ifrån sig något sken. Det är mörkt, bara laptoppens skärm som bländar. Det är dags för en gammal dam att krypa till sängs – kanske drömma om lite gamla minnen …