Imorse så var vi i god tid vid gaten och vi kom med planet. Det hade gett oss så bra platser, så de blev förlåtna för gårdagen. Vi fick platserna bakom väggen mot pentryt och det betydde att jag kunde sätt upp fötterna högt och maken kunde sträcka ut sina långa ben.
Det blev en bra flygning, jag hann bara titta på en film, jag sov faktiskt flera gånger. Ja, resan gick förvånansvärt bra, Air France har bra service och mat ombord. Kanske kollegorna på marken skulle lära sej lite av dem.
Vi flög över snötäckta områden och stora isar, brr så kallt, men så vackert. Det kändes helt ok att sitta i ett varmt plan och titta ner på det vackra. Sedan blev det en knivskarp gräns mellan snö och icke snöklädda berg. I San Francisco var det vår, alla vackra träd som blommade och det var fullt med blommande buskar i alla de färger, som jag inte har en aning om vad det är.
Vi hade tur i dag vid passkontrollen, gick bara rakt igenom, väskorna kom bland de 20 första och tullen ville kolla oss, men jag såg lite bortkommen ut – så genast skyndade en artig amerikansk tjänsteman till och fråga vart vi skulle. Vi sa att vi skulle till tåget och han visade oss vägen. Så på sätt slapp vi öppna våra väskor. Inom 20 minuter satt vi på tåget och susade förbi San Francisco, dottern mötte upp på andra sidan Bay Bridge. Vi besämde att vi skulle göra på detta sätt för att komma undan trafikstockningarna som alltid uppkommer på genomfartslederna.
Massor med väskor hade vi och vi såg ut som om vi skulle flytta till landet, men det var böcker till dottern som skulle över, och eftersom de väger så fördelades de på tre väskor och vi fyllde upp tomrummet med bubbelplast. Alla väskorna gick in i bilen, liksom vi och den långa färden mot Folsom kunde börja. Dotterdottern kvittrade och var inte ett dugg blyg, det var i stället svårt att hänga med …
Nu börjar det det gunga, har nu varit uppe i 23 timmar …
San Francisco, här kommer vi …
Titta mormor, vi fick plats med allt …
Barnbarnet visar sitt rum …
Vi är väldigt uppspelta ….
Ja, väldigt …