När jag vaknade tidigt i morse var det mulet ute. Jag hade lämnat alla fönster öppna i lägenheten för att få in den svala luft som drog in söderifrån i natt innan jag kom i säng. Det var riktigt skönt att svepa täcket om sig och somna om.

När jag steg upp var lägenheten ordentligt avkyld, jag tog till o med fram tofflorna. Det var dimma och molnen svepte lågt över Signal Hill. Lions Head syntes inte. Man har sagt om det är moln runt huvudet så blir det regn. Vi hoppades hela dagen, men fortfarande har det inte regnat. Stjärnhimlen är lika vacker som alltid, även om där var några molntussar som skymde en stund i kväll. Förhoppningsvis regnade det där dammarna är.

Det var i vilket fall ”kallt” i förmiddags  – 20 grader. Jag tog fram ”Sverige” koftan och en sjal inför lunchen idag med damerna. Vi sitter helst ute på restaurangens vackra innergård och då ville jag inte frysa. När jag kom ner på gatan för att ta bussen var det inga 20 grader, betydligt varmare. Folk gick i linne och t-shirt. Jag behöll min kofta, var ju ganska avkyld inombords, men tog av mig sjalen. Koftan fick sitta på hela lunchen och jag stod ut på hemresan – men sedan åkte den av …

Dagens Owe:

Det har varit varmt idag, riktigt varmt. Maken var på gubblunch, jag hade tänkt gå ut och shoppa lite, men jag blev sittande framför datorn och fixade lite. Hade korsdrag och försökte inbilla mig att det drog lite …

Hilda var här och städade. Hon stryker tvätten i vårt sovrum och det var säkert 35 grader där inne när hon var klar. Men inte en svettdroppe i hennes panna. Det fullkomligt rann i min panna.

Vi skulle träffa en av makens gamla skolkamrater idag inne i stan. Han och hans dam är här på rundresa och ikväll var deras ”lediga” kväll. Jag gjorde mig i ordning. Kände mig ganska ok. Så klev vi in i bussen, där var minst 40 grader. Man har ingen AC och inga fönster som går att öppna i den främre avdelningen. Det var där vi satt, fast det hade nog inte gjort någon skillnad om vi suttit längre bak. Jag upptäckte att min ”viftare” (solfjäder) inte låg i väskan som den brukar … Sminket som jag så omsorgsfullt lagt på rann sakta ner för kinderna och näsduken blev alldels brun/svart och genomvåt. När vi klev av bussen var det ganska ok att blusen var dygnsur, det gjorde den lite svalare …

Vi gick förbi en liten ”allt i allo – butik” och frågade om de hade ”viftare” – de hade två och en är nu min. 12 rand, ca 8 kr – värd vartenda öre.

Vi fortsatte till hotellet och där hade de fungerande AC … Vi var tack o lov tidiga och satte oss i den svala lobbyn. Upptäckte att de hade en bar och där landade vi med en flaska kallt bubblande vatten. Innan det var dags att träffa makens vänner så hann jag bli ganska ok igen, det droppade inte längre om håret i nacken och sminket hade slutat att rinna.

Vi tog taxi till Waterfront och alla fönstren var öppna – gillar jag inte i vanliga fall, men nu var det toppen och håret hann blåsa torrt.

Vi gick till en italiensk restaurang, åt god mat och njöt av utsikten, efteråt blev det en Irish Coffe på en takterrass – nu var det ljuvligt med den återstående värmen. Att bara sitta där i en kortärmad blus och njuta.

Vet inte mycket ni uppskattar Owe’s låtar, men varje låt är en rolig/bisarr berättelse med en fantastisk och härlig lek med svenska språket,  roliga rim och ofta med dialekt. Inte blir det sämre av att musiken är så glad …

Dagens Owe:

Ska egentligen inte upprepa mig och skriva att jag sitter i värmen på balkongen. Men kan inte låta bli – det är ovanligt varmt och det har det inte varit så många gånger under denna säsong. Vi började med 30, men nu har det sjunkit till 26 och är härligt. Vi har så skön värme här i Kapstaden, den är inte för torr och definitivt inte fuktig, som det varit i en del länder där vi bott.

Inget varar för evigt och denna vistelse har nu bara 14 dagar kvar. Och som alltid börjar man ställa in sig … Varför? Åker man på två veckors semester till värmen njuter man av varje dag och går inte och tänker på att nu är det snart slut …

Tänker på att om två veckor är det en annan balkong som gäller, visserligen inglasad med fantastisk utsikt, men kommer det att vara 25 grader sedan solen gått ner …? Kommer det ens att vara 25 grader på dagen – sol? Vad jag förstår så är det vinter/vår/vinter och vår igen. Att ljuset är på väg tillbaka förstår jag – här är det nu en timmes skillnad på kvällen och en timme på morgonen – men värmen stiger denna tiden på året. Det är den varmaste perioden just nu.

Maken och jag tog en promenad längs vår affärsgata idag. Vi var ute efter hinkar med lock. Här är snart katastrof pga. uteblivna regn de tre sista vintrarna. Dammarna har ca 120 dagar med vatten kvar för att försörja Kapstaden. I nordöstra Sydafrika – runt Johannesburg – där drunknar folk, vägarna spolas bort och hus står under vatten.

Vi fick tag i hinkar, men vad hjälper det om vattnet uteblir. Två spolningar av toan och lite fler avsköljningar i duschen, sen är de tomma. Jag vet att jag antagligen hinner lämna innan detta inträffar, men osäkert med maken, man ändrar antalet dagar hela tiden. Folk fyller på sina pooler för att klara sitt eget behov och det är just detta man inte får göra. Här finns ganska gott om pooler.

Vi tittar ut över judiska skolans pool och vattennivån i den sjunker definitivt inte. Vi har sett hur snabbt nivån sjunker under ett jullov när man inte underhöll poolen. Det var ett par decimeter på några veckor, men nu är nivån konstant – liksom det antagligen är på de flesta håll i omgivningarna. Tror det är många som inte fattar vidden av detta. Hur i helskotta ska man klara av att försörja en sådan stor stad med vatten när dammarna är tomma, det finns ingen reservplan och definitivt inga reserver. ”Tänkte inte på det …”

Dagens Owe: Var får han allt ifrån …? 🙂

Idag har det varit varmt och det har samtidigt varit hårda vindar. Vilket gör att vi inte kan ha korsdrag. Fast det kanske är lika bra – då behåller vi lite svalare temperatur inomhus. Det var dessutom en brand någonstans i dag bakom Signal Hill, brandröken låg tjock inåt stan och det luktade rejält här också.

Det är tisdag och ikväll var det dags för tisdagsmiddag på en av våra krogar i vårt närområde. En indisk restaurang – liten – men vi lyckades klämma in oss ca 18 personer i lokalen. Tillsammans med de andra gästerna var det fullsatt och full fart. Måste ge en eloge till personalen och speciellt till den unga dam som serverade oss. Hon gjorde det med bravur.

Glada och nöjda lämnade vi lokalen och kunde äntligen prata med varandra ute på gatan. Ljudnivån på våra middagar brukar ligga över den gränsen. Det går att tala med de fyra närmaste bordsgrannarna. Maten är bara så god på denna restaurang och alla var nöjda. Även servitrisen var mycket nöjd när hon räknat ihop betalningen – dricksen var mer än generös. Men hon var suveränt duktig och uppmärksam och förtjänade den.

Nu sitter jag här i mörkret på balkongen, har svårt att träffa rätt på tangenterna. Det har slutat blåsa på den här sidan. Det är lite märkligt här i den här stadsdelen, beroende från vilket håll vinden kommer så påverkas vi. Branden verkar också – tack o lov vara släkt nu.

Maken satt med mig en stund innan han som normala människor gick och lade sig. Det är fortfarande 26 grader – och säg den svensk som vill gå inomhus då. Ja, jag tänker på nattmänniskor som jag, andra ligger redan i sina sängar och lider av värmen …

Dagens Owe T har jag extra varma känslor för. Albin o Pia. Jag tyckte redan då som 9-10-åring att texten var både spännande, romantisk och sorglig. Men framför allt fyndig och rolig. ”Liftade sista biten med en gös” Vilken fantasi och precis det som räddade Pia från att dränka sig …

Jag kallas för Pia av min släkt och mina barndomsvänner. Det kommer sig av att min mamma ville att jag skulle heta Pia. Det blev farmor som bestämde och jag är döpt till Marie-Louise. Alla utom farmor kallade mig Pia. Finns ingen människa som kallar mig Marie-Louise numera sedan farmor är död.  Myndigheterna skriver det fortfarande och i passet står det. När jag beställer flygbiljett är det viktigt att det står som i passet. Men, av någon anledning har det numera blivit Marie – jag känner mig som fortfarande som Pia och blir glad när man kallar mig för det.

Idag var det en person som ringde till min sydafrikanska mobil. Jag har inte delat ut detta telefon nummer till någon mer än maken och de svenskar som var här, men som nu är tillbaka i Sverige. Telefonen ringde, inget nummer jag kände igen. Skulle jag svara eller låta bli. Jag svarade och en person sade något på en engelska som jag inte uppfattade. Jag svarade: Fel nummer. Personen envisades och jag uppfattade Marie-Louise. Det var från polisen – har lämnat in en anmälan om mitt stulna kreditkort …

Här kommer dagens Owe: