Dagen har gått åt till att förbereda naglar och hår inför minglet som svenske ambassadören skulle hålla för oss svenskar i Kapstaden ikväll. Inget märkvärdigt, håret behövde putsas och naglarna fixas. Det var ganska skönt att inte ha mer på programmet än detta.
Kl. 18.15 skulle vi infinna oss framför garageinfarten hos goda vänner vi skulle få lift med. Vi tog oss fram till lokalen och minglade med de andra svenskarna. Det är roligt att se hur många svenskar det faktiskt finns i Kapstaden. De närvarande måste dessutom bara varit en liten del av alla – så många som jag känner som inte var närvarande.
Vid ankomsten serverades det rosa bubbel, kan avslöja att det inte är min favorit, men de ser tjusigt ut i glaset. Det bars omkring läckra bitings, hur många varianter som helst, glömde förstås kameran. Mina favoriter blev friterad fisk med remouladsås – jodå, det kan serveras som bitings, man får serverat i en miniskål. Den andra var en roulad på kyckling med ägghack/majonnäs, brödbiten det låg på behövde man inte äta.
Då bars också rött och vitt vin runt på brickor. Efter en stund kom de mest läckra efterrätts bitings i miniatyr – inget för mig tyvärr – men jag kunde inte motstå och smakade en pytte/pytte petit choux (hur nu det stavas). Liten var den och jag hann inte riktigt uppfatta hur den smakade, så egentligen blev det en onöda.
Vår nye ambassadör, en kvinna, verkade mycket trevlig, liksom hennes man. Jag träffade en del bekanta men också kära gamla vänner jag inte träffat på många år sedan SWEA lades ner. Så roligt. Lärde också känna en del nya svenskar, men som vanligt – efter en stund kommer man inte ihåg vare sig utseende eller namn. Men två namn kommer jag ihåg. Åse och Nisse. Deras namn kommer jag aldrig att glömma. Förhoppningsvis kommer jag att känna igen dem också om jag möter dem igen …
Sitter på balkongen och ser en nästan full måne. Det var i går den var full och vi såg den komma upp när vi väntade på bussen. Maken och jag brukar sätta oss en stund på balkongen och dricka vårt rooibos te. Det är en mysig avslutning på dagen. Igår blev det inte av, som jag skrev om – det var paltkoma istället …
Ikväll blev det av och nu har maken dragit sig tillbaka, men jag sitter här med min laptop. Jag är så gammaldags att jag föredrar dator framför platta eller telefon. Det ser rätt tragiskt ut hur i stort sett alla måste kolla i sina telefoner hela tiden … efter vad? Visst, jag tycker också det är fantastiskt med allt som händer där ute och vad man kan ta reda på – men har det inte blivit en ”sjuka”, någon slags ”alkoholism”?
Sitter man ensam på ett café förstår jag precis att det är ett sällskap, något att göra. Förr hade man en tidning – idag sin telefon. Det köper jag, men när två sitter mitt emot varandra och båda stirrar i telefonen … Vi åt lunch ute i torsdags när Hilda var här och städade, det brukar vi vår ”ute-ätar- lunchdag”. Vid bordet bredvid satt det två par i vår ålder. Alla fyra satt och fipplade med sina telefoner … Eftersom alla gjorde det samma så tyckte väl samtliga att sällskapet var urtråkigt.
Vi har idag varit och sagt adjö till våra svenska kompisar som nu har avverkat sina veckor här. De lämnade på tid och landade på tid i Addis Abeba. Där ska de byta plan och fortsätta mot Sverige. Det är långa resor, men jag tror att de var riktigt nöjda med sin vistelse här och vad de har varit med om.
Vi tog det lugnt och tittade ikapp på På Spåret och Skavlan. Vi har många fler program som vi missat, men de ska vi nog klara av under veckan, nu blir det inga fler utekvällar på ett tag – med undantag för i morgon, men det skriver jag om imorgon …
PS: Hoppas ni ser den lilla, fulla månen på bilden
Det blev inget skrivet här igår. Jag var helt slut och det fick bli sängen istället. Sov nio timmar och hade nog kunnat sova nio till.
Vi var på en matiné föreställning av Mama Africa Musical. En musikal om Miriam Makeba. Helt otroligt bra. Det tog några timmar att landa i verkligheten. Det gjorde vi när vi hamnade på terrassen på Radisson Blue’s restaurang. Där stod en gitarrist, som väl inte spelade dåligt, men ack så fattigt jämfört med det vi upplevt strax innan.
Föreställningen tog helt andan ur en, vilken musik, vilka dansare och en handling om hennes liv – som verkligen inte var enkelt … Vi var många som nog var eniga om att det var bland det bästa vi upplevt – om inte t.o.m. det bästa. Man fick inte fota eller spela in – vilket tydligen folk respekterat, det finns inget upplagt på YouTube, bara deras egen trailer och den visar inte alls hur bra de verkligen är.
Vi hade bestämt att äta middag på Radissons terrass, fantastiskt vackert med utsikt över havet och hamninloppet till Cape Town. Där var fullbokat … Men, de fixade ett bord till oss framför gitarristens högtalare. Vi tog in vin och en matsedel, men en av våra vänner ville ha räkor sista kvällen som det var. Det fanns inte på menyn. Vi var inte ledsna när vi reste oss och promenerade till Waterfront där hon fick sina räkor. Vi andra åt pizza … De har fantastiskt god pizza där och glutenfri om man vill. Med fyrkantiga magar rullade vi ner till bussen och busen rullade hem oss.
Det blev ingen sittning på balkongen, som vi brukar. Maken gick och lade sig under Melodifestivalen, jag tvingade mig kvar – ville se hur det gick. Glad att Mariette vann, men är mycket tveksam till Benjamin. Det fanns låtar som jag tycker var mycket bättre än hans låt – men de tilltalade väl inte småtjejerna. Att han skulle kunna bli nya Måns Zelmerlöv, som det skrivits om vill jag bara skratta åt. Ingen kan bli ”Måns” – han är alldeles för mycket det själv. Finns bara ett original, kopiorna kan bara bli urblekta ”wannabes” …
Vill man kika på deras trailer (59 sekunder):
Liten vy över down town Cape Town …Art Scape, dit vi ska, en fantastisk teater med flera scener …Det var massor av skolbarn på denna föreställning och det blev riktigt livat ……En dålig förstoring från affischen …Utsikt med gitarristens sång i örat …Om ingen annan badar så kan väl vi …På vägen till Waterfront såg vi denna felparkerade ”svenska” bil …Vi passerade denna butik och dagdrömde om vår framtida bil ……Dags att ta bussen hem …
Sitter på balkongen ikväll igen och skriver. Det var 25 grader varmt när jag satte mig, men nu kommer det lite fukt från havet och det ser ut att kunna bli dimma. Det påverkar temperaturen, man känner riktigt hur fukten rullar in. Det har varit en varm dag idag och jag har varit på ”tant”-lunch. Vi var inte alltför många och då blir det ganska bra, man hör vad man säger och hinner prata med alla. Då var det närmare 30 grader och vi behövde inte frysa.
Våra grannar från Strängnäs har idag avslutat sin rundresa och återvänt till Kapstaden. Allt har gått bra, trots att man sitter på fel sida när man kör, växelspaken och backspegeln likaså. De säger att de upplevt mycket och har mycket att smälta. Vi sågs för en drink på deras balkong, fortsatte till en restaurang för middag och avlutade på vår balkong. Nu har de gått hem till sig och maken har lagt sig.
Grannen under, en ung grabb, som normalt inte gör mycket väsen av sig har kompisar på besök och de har brölat ute på balkongen en stund. Nu kl 24.00 har de gått inomhus och de hörs bara sporadiskt. Man pratar om fnissande tonårstjejer, men inte många kommenterar detta brölande som grabbar ger ifrån sig, grannen under är dessutom inte tonåring längre.
Jag sitter kvar härute på balkongen, ljudet från mina tangenter lär inte störa någon, har inget att skriva om så jag slutar nu …
Idag kom äntligen vår Hilda tillbaka efter sin julferie i Zimbabwe. Hon fick trubbel med passet som skulle fixas med nya fingeravtryck (?). Hur kan man få ut ett pass första gången om det är fel på fingeravtrycken. Det skulle vara klart om ca en vecka. Hon gick dit och då skulle det ta ca 6 veckor. Men, om hon betalade så skulle hon få det på två dagar. Hon betalade. Efter två dagar var passet fortfarande inte klart. Det skulle dröja ytterligare flera dagar om hon inte betalade. Hon betalade, fick vänta ytterligare dagar, men fick slutligen sitt pass.
Nu är hon här, vi får se hur det går, man kommer att försvåra för zimbabwier att få uppehålls/arbetes tillstånd. Vi får inställa oss på att det kommer att bli bekymmer för henne. Det är ju bekymmer för oss som kommer hit för att leva här några månader och som spenderar våra vardagliga pengar här. Vi kostar inte SA en krona, vi måste betala till minsta cent vad vi behöver – inklusive sjukvård. Och vi betalar väldigt mycket skatt per månad för vår bostad – vi är med andra ord en säker inkomstkälla även när vi inte är här.
Idag var det öppning av Parlamentet, eller vad man nu kallar det. Alla parlamentsledamöter defilerade förbi på den röda mattan. Den ene fetare än den andre – ursäkta min kommentar, så bör man inte skriva om människor – men i vissa delar av Afrika har det varit tradition att visa sin rikedom genom att bli fet. Gäller tydligen fortfarande. Den som har läst sin ”Damernas detektivbyrå” vet att det är så en ”traditionell” afrikansk kvinna ska se ut … 😉 Min iakttagelse är att det också gäller männen.
Militären stod i givakt, en afrikansk kör sjöng – och här dansar man alltid – inget undantag idag. En del av ledamöterna började också dansa när de passerade kören. Det tillhör den afrikanska kulturen.
Presidenten kom med en av sina många fruar, alltid spännande varje år vem som får vara med. Det var lite förvirring ett tag, han tågade in med en icke fru – tror hon är talman. Men när man sjöng nationalsången stod en av hans fruar där. Han har många – 4 nuvarande och två frånskilda. Han har 21 barn – kanske tur att det är flera fruar som får dela på den biten. Han har sagt att han är kristen, men när det gäller fruar så håller han sig till sin afrikanska tradition …
När Parlamentet öppnade blev det som förra året – bara så mycket värre. Det är en kvinnlig talman med en kvinnlig ”bisittare” – vet faktiskt inte vilka titlar de har – men de har ett under av tålamod och artighet. Den forne ungdomsledaren för ANC, Malema, har bildat eget parti och de har satt i system att sabotera öppningen av parlamentet. I år blev det värre än vanligt . De saboterade varje försök till demokratisk ordning, att president Zuma skulle få hålla sitt tal – vilket är meningen med denna dag. Taleskvinnan fick vid minst två tillfällen be presidenten att sätta sig och försöka få ordning på dessa bråkmakare – som faktiskt fick framföra sina åsikter … Till slut var man vid vägs ände, då hade det gått nästan 1½ timme. Vilket tålamod och vilka artiga/gammaldags tilltal. Hade inte varit fel med ”Håll käften och sätt er”. Det blev så att man fick lov att kalla in militären. Det kom in civilklädd militär som försökte ta med dessa människor. Fullt slagsmål från vissa och det var inte alldeles lätt att avlägsna dessa storvuxna personer från lokalen. Utanför stod militärer i sina uniformer och försedda med genomskinliga sköldar.
Det blev full kalabalik utanför också och Malema fick pressens öra och stod och argumenterade framför kamerorna väldigt länge. Vilken chans till propaganda. Skrämmande tycker jag personligen när man vet vilka avsikter/åsikter han har.
Under tiden fortsatte andra ”protestanter” att sabotera inne i parlamentet. Då reste sig motståndarpartiet DA, Democratic Alliance, och lämnade salen. Det är det parti som har makten här i Kapstaden och som länge leddes av en vit kvinna – Helen Zille. Vet inte om de kom tillbaka in igen, allt var så rörigt. Men presidenten fick hålla sitt entoniga tal, där han läste innantill, ska inte gå in på vad han sa – det är dags att sluta nu …
Militären står beredd. Presidenten syns inte bakom militärernas breda axlar …Kören sjunger och dansar …Presidenten och en av hans fruar under nationalsången …21 kanonskott avlossades. I bakgrunden syns Taffelberget. Även flygplan defilerade, men de var för högt upp för att min kamera skulle få en bra bild …Och mitt i allt detta står bysten av Nilson Mandela – knappt synlig …
Det är så roligt med trevliga gäster, men – dagen efter. Vi har inte diskmaskin här och det är inte till att tänka på att ställa sig mitt i natten och diska för hand. Inte minst för slamret. Men nästa förmiddag är det helt ok. Jag rattar in ett svenskt radioprogram och har det ganska trevligt medan jag betar mig igenom disken. Förstår inte att det är mest glas …
Resten av dagen tog vi det lugnt. Jag tänkte skriva ner mitt recept på soppan, som blev så god. Men hamnade i att rensa i mina mappar med recept. Ganska intressant att se vad jag samlat på mig genom åren. Hur smaken ändrar sig. Blev även glatt överraskad för några riktigt intressanta recept jag kopierat och sedan glömt bort.
Det första som rensas, bland många hundra recept är de med vetemjöl och de med en massa konstiga kryddor. En del verkar som de antagligen är väldigt goda, men läser jag beskrivningen inser jag att jag kommer aldrig någonsin att ens försöka mig på dem. Det som också har ändrats är att man numera skriver ett sökord så finns det hur många recept som helst på nätet. Det är dags att tänka om – men jag en samlare.
Jag samlar på bilder, filmer egna och andras, dokumentärer, böcker och har rivit av frimärken från alla utländska brev som förr i tiden ramlade in i brevlådan. Ja, jag har även gift mig till en frimärkssamling, men hur det står till med den har maken eller jag ingen aning om. Pärmarna står där, om de är något att ha eller ej vet vi inte. Vi har dessutom massor med kuvert med lösa frimärken (vad gör man med dem?) och samlarbrev man kunde prenumerera på förr – kanske även idag, men ger man ut frimärken nu för tiden.
Vad ska framtidens människor samla på – vi lämnar ju bara mail efter oss och snart byter man väl teknik igen, då är de värdelösa.
Jag minns mina första år i Afrika, då brevväxlade jag med släkt och vänner. Det var många veckor mellan svaren. Alla breven finns kvar. Dottern var framsynt inför min 50-års dag. Hon kontaktade alla brevkontakter och lånade breven, tog sig tid och kopierade dem. Jag fick dem samlade i en pärm i datumordning som 50-års present. En underbar present som jag bläddrar i då och då. Jätterolig läsning, att återuppliva alla minnen.
I slutet på 90-talet kom mailen och jag började ha kontakt via den. Enkelt och väldigt roligt att kunna ha kontakt direkt och svar inom några minuter. Sedan började tekniken ändra sig och jag satt i många timmar och lade över dem på disketter – framsynt tyckte jag då. Är det någon människa idag som vet vad en diskett är? Min första dator hade en diskettläsare, som tillbehör. Skulle vara roligt om livet kommer att vara så långt att jag kan sitta och läsa igenom denna korrespondens – om tekniken fungerar. Vadå, kanske man tänker – det är väl inget läsa om nu, det är historia. Men, jag levde i primitiva Afrika under tiden och det var många dråpliga situationer där vår uppfattning krockade med det lokala. En vardag där man fick kompromissa och improvisera. Inte minst skulle jag vilja att mina barnbarn kan läsa när jag inte finns längre, den dagen de är tillräckligt gamla för att intressera sig för den tidigare generationen. Den dagen kommer tyvärr så sent i livet och då finns det ingen att ställa frågorna till .
