Det var grått och kallt i morse när jag vaknade. Det fick bli en kofta över morgonrocken. Regnskurarna kom o gick. Själv skulle jag ta mig till ett styrelsemöte i andra änden av vår stadsdel. Vi har bara ett jätteparaply och ett sådant kan man inte ha om man ska åka ”negerbulle” – det är så vi kallar de minibussar som pilar fram och tillbaka mellan vår stadsdel och Kapstadens city. De åker längs gatan, tutar och ropar ”Keijptåån” …! Ibland är det fullt krig om passagerarna. Det finns kommunala bussar också, men de är för det mesta tomma – utom vissa tider på dagen. Man vet ju aldrig när det kommer – dessa minibussar åker hela tiden.

Jag åkte min sträcka och strax innan jag skull stiga av så öppnade sig himlen. Där jag steg ur var det tack o lov ett takutsprång – för just då började det att hagla … Folk kom ut i dörröppningarna och fotograferade, billarmen startade och marken började bli vit. Det sprutade ur takrännor och upp ur dagvattenbrunnar på gatan. Jag väntade ut skyfallet några minuter och sedan var det till att vada mellan minifloder som sökte sin väg ner mot havet. Undrar hur det såg ut – vet hur Zanzibars fantastiskt turkosblå vatten förvandlades till brun sörja på några minuter.

Det var ingen tid att undersöka – det gällde att komma inomhus så snart som möjligt innan nästa skyfall. Himlen visade tecken på det och det stämde. Det kom till o med snö, visserligen smälte det innan det nådde marken, men 5 trappor upp såg man tydligt snöflingorna. Lite mer regn och lite mer hagel blev det också. Men när styrelsemötet var över promenerade jag hem längs Beach Road, solen kom precis fram och den värmde lika gott som vanligt.

Det är faktisk sommar här nu och skolorna har precis fått sommarlov …