Jag sover så gott här i stugan trots att vi, maken och jag, delar en säng som är 120 cm bred. De som besöker oss ser mycket förvånade ut när de får klart för sig att vi båda sover i sängen. Lite diskret försöker de uppskatta vårt omfång, som är alldeles för stort, och sedan sneglar de på sängen. Men vi har fått in snitsen, det blir lite oredigt just den stunden när någon av oss vill vända sig, men några sekunder bara så har vi formerat oss igen och sover vidare.

Idag har gått i arbetets tecken, jag har snubblat omkring på berget och dragit ris. Jag har verkligen snubblat – och dragit ris. Foten hänger inte med och det gör rejält ont när jag försöker att balansera mellan stenar och allt ris som ligger huller om buller. Det är ingen större ordning när man fäller träd. Själva trädet går bra att bestämma fallriktningen på, det blir också bra när man kapar stammen i bestämda bitar, men när sedan grenarna skall av. Det blir rörigt och under alltsammans ligger trädstammen i kapade längder.

Min uppgift var i alla fall att försöka få grenarna i en hög, och stapla stambitarna. Det blev många högar, de höll på att knäcka mig. Försök att kasta stora tallgrenar i uppförsbacke – och hålla balansen samtidigt. Efteråt fick jag övertala maken att han skulle se skillnaden. Jo, jo … han såg nog att det var skillnad …

Sonen och barnbarnet anlände när jag avslutat, satt mig ner i de sista solstrålarna med foten i högläge och lyckats få hjärtat att sluta slå utanför kroppen. Barnbarnet sprang direkt till Lego-lådan och sonen bytte till arbetskläder och gick upp på berget för att borra hål i det. Själv ställde jag mig framför spisen. Efter någon timme satt vi alla vid middagsbordet med tända ljus – nu är det höst utanför fönstret – och inte helt omysigt …