Sommaren är nu inne på andra halvan. Som alltid ska allt få plats på tre månader i Sverige. Vi faller in i denna takt när vi kommer hem och vi har hunnit med massor – tycker vi …
Barnbarnen har varit här på besök, alldeles för kort tid, några intensiva dagar, nu är de tillbaka i CA. Tiden är för kort, som vanligt, och de hinner inte med allt de vill och inte vi det vi vill. Själva fladdrar vi på vårt sätt, men i skrivande stund befinner vi oss på ön. Just nu är det den fasta punkten, även om vi inte hinner vara här så mycket som vi vill.
Här växer det som i en tropisk värld. Den ovanligt sena våren exploderade och har nu förvandlats till en grön, prunkande djungel. Tallarna har årsskott som är ca 2-3 dm, allt annat växer med en kraft som om vi skulle ha använt superduper (barnbarnens uttryck) gödning. Får se om och hur vi ska hinna hålla undan.
På ett sätt är det underbart att det växer som det gör, men allt kan inte få breda ut sig som det vill. Det finns massor med böcker som talar om hur och när man ska beskära, jag har några av dem och konstaterar att inget stämmer just nu – det får växa. Det är fantastiskt att ha en bergstomt i söderläge som visar tendenser till djungellandskap, även om gräsmattan har vissa gula fläckar …
Idag har det varit en underbar slappardag i hammocken. Gick på en kurs i mitt tidigare liv som gick ut på hur man skulle ransonera tiden – dvs. sig själv för att inte gå in i väggen. Även om det uttrycket inte var uppfunnet då. Råkade slå upp en sida i studiematerialet, i den rensning som vi just nu befinner oss i, som visar en gungbräda och texten som säger att det är viktigt att balansera arbete och stress med motsvarande vila … Ack så klokt, självklart egentligen – men hur många av oss gör egentligen det, vilar menar jag. Det har vi inte tid med.
Den tiden har maken och jag tagit oss idag. Vi har suttit i hammocken sedan förmiddagskaffet och bara tittat på alla som glider eller stressar fram på vattnet. De flesta håller inte hastigheten på 8 knop. Vattenmopparna kommer upp långt över 40 knop … Mitt i allt detta svall så glider det ibland en gammaldags segelbåt med en hjälpmotor fastsatt i relingen och puttrar sig fram i ca 3-4 knop. Ack så härligt de ser ut att ha det när de gungar på svallvågorna från de andra. Vi blev sittande tills det blev dags för eftermiddagssvinet innan middagen. Den håller maken på med nu (!) och jag sitter här och skriver. Alldeles för länge sedan sist …
Därför vet inte många att vi har köpt lägenhet i Strängnäs – jo…! Vi har tröttnat på Stockholm (sedan några år) och har tittat lite på måfå efter annat boende. Men sonen med familj bodde här och det var inte helhjärtat. Nu har de flyttat till Rättvik och vi har slagit till. Vi ska flytta från stan i augusti. Lägenheten vi köpt är visserligen mindre än vi tänkt – men hur ofta kommer det ett tillfälle att köpa en lägenhet 30 meter från Mälaren i Sydvästläge med stor inglasad balkong? Vi slog till. Men, allt vi har samlat på oss genom åren, nu det är dags att göra den där städningen som vi påbörjat lite halvhjärtat då och då under de gångna åren. Nu har vi rensat i några veckor och sista veckan intensivt. Därför behöver vi vila, vilket vi gör i dag.
Vi har blivit småstadsmänniskor, vår stadsdel i Kapstaden – där vi tillbringar vintern – är en småstad. Man känner igen varandra och hälsar. Folk frågar hur vi mår och vi frågar tillbaka – det tycker vi om, ingen stressar fram och knuffas, man har tid att vänta, att be om ursäkt och att le. Vi trivs med den typen av människor, vi trivs inte med storstadsmänniskor längre, som knuffas, kliver före i kön, som inte ser en, aldrig ler, hälsar eller ber om ursäkt. Nu vet vi inte om man gör det i Strängnäs heller, men det kan inte vara sämre …
Men, oj vad man samlar på sig under åren. Så många nödvändigheter som är onödiga, så svåra val – vad ska vi behålla, vill någon ha detta, kan vi sälja (finns inte tid), sopåtervinningen eller välgörenhetsorganisation, osv … Vissa saker läggs i en ”mellanstation”, speciellt om det är i slutet på dagen – då finns tendensen att bli sentimental. Vi sover på saken och faktiskt blir uppfattningen ofta en annan nästa dag …
Igår talade jag med minstingen i familjen, han fyllde sju år. GRATTIS! Han var i San Francisco och hade varit på Alcatraz. ”Det var ganska tråkigt, och toaletterna var alldeles trasiga …”
