Vi är lite ringrostiga, men visst finns chans att vi kommer att skutta i och ur båten innan sommaren är slut. Just nu påminner vi om en scen ur någon av Galenskaparnas shower – den där en långsam figur försöker nå en gurkbit och efter många minuters försiktigt trevande så slår någon annan till och tar gurkan mitt framför näsan. I vårt fall är det ingen som varken vill ha eller som får en gurka – det är hastigheten och de tveksamma rörelserna som är mycket gemensamma med den tragiska figuren som försöker få tag i en gurkbit …

Det regnade hela förmiddagen – inget häftigt regn – bara ett mjukt, effektivt regn som man blir extra blöt av om man måste befinna sig ute. Vi var otåliga då vi skulle åka och proviantera. Lite fundersamma om båtmotorn skulle starta osv.

När regnet slutligen upphörde att vara regn, och förvandlades till spray, var klockan långt efter lunch. Vi gick ner till båten och gjorde några valhänta försök att göra ren den, men gav upp. Det är otroligt vad smutsig luften är här i denna trakt. På den tiden vi var hemma på vintrarna och gick över isen såg man hur den blev svart och när den började töa var det som svarta ”oljebälten” i miniatyr.

Numera ser vi det på hur den vita plasten i båten blir svart. Inte har det blivit bättre av allt gult pollen som tillkommit de senaste dagarna. Båten behöver skuras och det ska jag göra när det kommer en varm skön dag. Då är det underbart att sitta i båten och dona, se alla tärnor som dyker efter fiskar. Alla glada familjer som åker ut i skärgården där barnen sitter i fören med sina färgglada flytvästar och skrattar och skriker av förtjusning när det blir mötande båtars svallvågor.

Vi gjorde loss och lite fumligt tog vi oss förbi alla bojar och styrde kosan mot andra sidan. Det var jag som körde och visst – det är något visst med en stark båtmotor som spinner loss och man känner vinden i ansiktet. Idag utökades känslan med stänket som lade sig på glasögonen.

Lite valhänt styrde jag in i vårt lilla ”bås”, vi förtöjde och jag stånkade uppför vår backe, som man skulle kunna tro att den går till himlen, men den går bara till parkeringen – det räcker – finns knappt någon luft kvar att andas när man kommit upp och ska försöka träffa rätt i låset med nyckeln till den bom som hindrar obehöriga från att ta med sig våra bilar från parkeringen. Om den är låst, vill säga. Det är många som struntar i det nu nuförtiden. Idag var den låst och bilen stod där jag lämnat den.

Hämtade maken nedanför backen – han har besvär med sitt ena knä och slapp gå i backen idag. Vi styrde kosan mot ett av de stora köpcentra som finns här på Värmdö. Den matbutik jag besöker har byggt om sedan förra sommaren. Den har blivit jättefin, men jag hittar inte och det tar väldigt lång tid att plocka ihop det som står på listan. Maken hade annat på sin lista och vi sammanstrålade när båda listorna var kompletta.

När vi styrde kosan hemåt såg vi den stora M-skylten och vi frestades. Det blev snabbmat med alldeles för mycket – jättegod pommes frites – min svaghet. Kan inte motstå dessa tunna, perfekta potatisstavar …