Har jag skrivit att jag längtar efter att få bara spela på läppen? Idag var det ganska lugnt, bara en kortare promenad och sedan blev vi hämtade för att avnjuta Starlight Classic. En årligen återkommande, fantastisk musikupplevelse på en vingård ovanför Somerset West. Kylväskan var packad med revbensspjäll, minitomater, ost, melon och vin.

Vi klämde ner oss mellan redan anlända besökare – vilket alla gör alla år. Men denna gång var det tyskar runt omkring och vi fick höra hur oförskämda vi var, att vi borde ha kommit tidigare, vilket de minsann gjort. Vi fick även höra andra tråkiga saker under konserten, jag satt under en lång stund och funderade ut vad jag skulle säga till dem – eftersom det inte är svenska som gäller vill jag gärna vara lite förberedd – men, bestämde mig för att de inte skulle få förstöra vår kväll.

Detta var en ny och väldigt annorlunda upplevelse här i Sydafrika. Här möts man alltid av leenden, ”sorry”, och på en konsert som denna där man tar in 4500 personer, försöker alla att hjälpas åt för att alla ska få plats på den begränsade yta som står till förfogande.

Konserten leddes av vår favorit dirigent. Han har en repertoar som är i min smak och han letar alltid upp nya förmågor som får chansen att uppträda – vilket han också gjort ikväll. Bl.a. en cirkusartist som rullade runt i en gigantisk hula-hula ring. Tyvärr blev bilderna inte bra – han borde ha ”fryst” snurrandet en stund.

Han brukar också hitta på små uppgifter till oss i publiken. I år skulle vi ta fram något som klingade, vi tog fram nycklar och klingade mot vinflaskorna. Vi skulle delta med detta rytmiska ljud, som han dirigerade, i en härlig sång från ett folkslag – som man numera inte får nämna vid detta namn i Sverige. I vilket fall var det en härlig upplevelse och hela publiken jublade – tror inte någon hade någon synpunkt huruvida det skulle heta det eller det. Musiken var det väsentliga – vi i publiken bidrog med den äran och det blev bara så bra …