Student … | Marie Wiberg

Detta skulle lätt kunna bli en rapport om mitt uppvaknande och i vilket tillstånd jag befinner mej i. Det är ju faktiskt lite så, även om det kanske inte är så intressant. Jag ställer mej frågan gång på gång, var det så här att vara småbarnsmor…? Jag fattar inte, hur orkar mammor med detta och vilket slit att ”få fram” nästa generation. Är det därför som vi i tidigare generationer bara talar om hur mysigt det var – för att inte avskräcka, eller hjälper hjärnan till att ge oss bara mysiga minnen… Ja, jag vaknade sist av alla i morse. Tror att jag var uppe några gånger i natt och lade den minste, men det kanske var igår, minnena flyter ihop. Men jag vet bestämt att vi bäddade i vardagsrummet åt dottern/mamman, för att hon skulle kunna sova lite.

Det var lite rörigt i morse, vi skulle på student uppvaktning. Barnbarnet var väldigt förväntansfullt. Förmiddagen flöt ganska lugnt, tills det var dags att ge sej iväg. Jag duschade så sent jag kunde, hann få på trosor o bh, då ropade det ena barnbarnet något om att det luktade om det andra barnbarnet. Jag var glad att jag inte hunnit klä mej, men det hade vi gjort med barnbarnet, dvs vi hade klätt det i ”kalas-kläderna”. Mening var att vi skulle åka så fort jag klätt mej. Nu var det bara att försöka få av alla barnbarnets kläder med minsta möjliga spridning av innehållet …

Efter en massa turer, så kom vi äntligen iväg. Det var fruktansvärt varmt, takluckan, som var öppen förslog inte. Av någon anledning så fungerade inte AC:n. Vi kom samtidigt till Slussen som lilla mamma, och tack o lov så kunde det äldsta barnbarnet överlämnas för resa T-bana. Hon hade precis börjat tala om ont i magen… Trafiken var ganska stillastående och då hjälpte de inte ens med taklucka.

Festen blev trevlig, alltid lika roligt att träffa gamla bekanta.Barnen skötte sej med den äran, så vi blev kvar lite längre änt tänkt. Väl hemma somnade båda två och nu håller vi tummarna för natten…