Idag hände det som inte får hända, eller så har det inte hänt …

Efter en dags arbete, då jag skrivit flera dokument – brottats med det nya i Mikrosoft Word, som jag har haft svårt att förlika mig med, men lyckades få till två sidor till vår nya tidning. Det såg riktigt bra ut. Dessutom tyckte jag att jag fått till en riktigt bra text. Några genomläsningar och korrigeringar och jag var nöjd. Sparade allt som vanligt – och där ligger problemet. Jag skulle inte sparat på datorn – jag skulle ha sparat på min extra hårddisk. Där ligger allt annat sedan igår, men …

Så började det att låta, alldeles förfärligt i mina öron, men det beror ju faktiskt också på vad man jämför med. Ljudet var tillräckligt för att jag skulle bli hispig och bara stänga ner datorn. Där ligger nu problemet, mina två sidor till tidningen. Bara där ligger de och inte där allt annat ligger …

Jag skall, när jag skrivit färdigt detta, sätta mig och gosa med min dator, precis som man pratar med sina blommor, klappar sin gamla bil osv. Jag tänker klappa på min dator och tänka en massa positiva tankar. Hjälper inte det, då …

Har för säkerhets skull skickat ut ett SOS till några, men hittills inget svar, så det blir nog positiva tankar och gullegull som gäller.

Jag måste erkänna att jag varit orättvist negativ till en del nya uppgraderingar – bl.a. Word. Nu sitter jag framför makens dator, min gamla, som jag saknat, och jag tyckte denna var så mycket bättre. Men var den verkligen det och har jag verkligen saknat den? Känner inte alls igen mig i Word – där jag skriver just nu, med Times New Roman och det verkar jättekrångligt att ändra till Calibri, som gäller för min variant av Word – om det ens finns på den här. Jag måste kanske få ett förhållande till denna version igen, och vem vet, jag kanske hade rätt, eller så hade jag inte det.

Ju mer jag tänker på min ny/gamla dator desto mer saknar jag den. Jag har  tidigare tyckt att det nya mest varit lull-lull och till bekymmer, men …

Om jag skulle råka komma ihåg kameran, så kan jag nu inte lägga in några bilder i denna dator. Till det behöver man sladd eller apparat med sladd. På den nya sätter jag bara in SD-kortet direkt, har inte ens tänkt på hur enkelt att slippa ytterligare en sladd att packa.

Men, visst är jag tacksam att maken har en dator och att han är vänlig nog att låna ut den. Jag har ju jobbat hela dagarna vid min dator de senaste veckorna. Vi får se hur det blir i morgon när han är vaken …