Kan rapportera att jag idag varit på återbesök hos doktorn. Jag bestämde att jag skulle ta T-banan, maken följe med och jag tog kryckan för säkerhetsskull. Det började redan på perrongen, det kom inget tåg. När det kom, väldigt försenat, så var det massor med folk på perrongen, så vi bestämde att ta nästa tåg. Efter en stund så klev alla av det överfulla tåget, det skulle vända, och alla rusade över perrongen och in i nästa tåg, som precis anlände. Vi bestämde att hoppa det också. Efter några minuter klev alla av detta tåget också, det skulle också vända. Nu var perrongen så full att man nästan inte fick plats. Och ingen information om vad som hänt. Jo, en av tågförarna ropade ut i tåget att det var stopp vid T-centralen pga en olycka. Jag fick fråga en dam för att få veta.

Vi var ute i god tid, men nu började det bli kris. Det kom ytterligare ett tåg och de sade att de skulle försöka ta sej igenom stan, så vi trände oss in och jag fick en sittplats. Det tog sej faktiskt igenom stan så småningom, men på fel sida – dvs den sidan där tågen går i motsatt rikning normalt. Så fick vi åka från Medborgarplatsen till Hötorget, innan det växlade in på rätt spår igen. Folk var något förvirrade när tåget kom från fel håll, och det kändes ganska konstigt … 😉

Men jag kom fram till doktorn endast 10 minuter försent, så SL fixade det bra i alla fall måste jag säga. Och när vi åkte hem drygt en halvtimme senare var allt igång på rätt sida igen.

Doktorn tittade på min fot och allt såg bra ut, den var inte så blå. Nu har jag bara ett litet bandage och har fått order om att vicka ordentligt på tårna, samt att jag skall dra i stortån, lyfta hela benet i den. Får se om jag kan få maken att ställa upp. Sedan fick jag en cortisonspruta, i axeln. Talade om att jag har så ont i min axel och han tittade och föreslog en spruta. Jag var måttligt intresserad – för jag har fått en förut, och det gjorde fruktansvärt ont. Det gjorde bara mer o mer ont och på natten visste jag inte vart jag skulle ta vägen. I två dagar hade jag ont.

Jag berätta för honom hur jag hade upplevt det förra gången. Han tittade på mej och sade att det inte skulle göra ont och att jag måste bestämma mej. Då sade jag att jag inte hade någon uppfattning, utan var tvungen att lita på honom. Jo, han ville att jag skulle ta den, och lovade igen att det inte skulle göra ont… Så då gjorde jag som han sa. Den kom inte i närheten av den första injektionen, fast den fick jag ju å andra sidan i Maputo, nu återstår att se hur det blir till natten …

Eftersom sommardeckarna är slut för säsongen, så avslutades kvällen med en engelsk serie, en av mina absoluta favoriter. Keeping up aperenaces … eller Skenet bedrar, som den heter på svenska. Mrs Bucket är obetalbar, liksom hennes svåger Onslow – ja alla är väldigt bra i sina roller …