Idag har jag varit ute på stan och gått. Jag tar med kryckan för säkerhets skull, jag skulle kunna klara mej utan den. Kan ju gå här hemma utan krycka, men jag går så långsamt och är så rädd att kliva fel, för då gör det rejält ont. Dessutom så ser man mej – eller kanske är det kryckan – det gör man inte annars. Jag har blivit osynlig, åtminstone nästan. Lite konstigt är det eftersom jag gått upp i vikt och tar mer plats, men det hjälper inte. Folk springer på mej om jag inte flyttar mej, eller släpper dörrar i ansiktet om jag inte parerar.

Jag skall också träna på att använda foten rätt och böja tån när jag går, det är inte lätt, speciellt som det gör ordentligt ont när det blir rätt. Har ju trampat omkring på yttersidan av foten i flera år för att undvika smärtan. Det kan ta några månader fick jag veta, så det är bara att bita ihop och träna på. Men kalle anka-skorna får nog vara på ett tag till …

Jag har ju inte varit i city på länge, vet inte vad jag tycker om det. Alla har bråttom, alla talar i telefon, eller sms:ar … Hur klarade vi oss tidigare, vad gjorde vi när vi var ute på stan? Vi måste ha haft förfärligt tråkigt när vi gick omkring där sysslolösa, eller …? Jag uträttade mina ärenden och hoppade över att äta lunch i stan, kände inte för att trängas med alla för att äta samma trista (dyra) mat, så jag skyndade mej (så gott det nu gick) ner i tunnelbanan och hann tillbaka på samma stämpel 😉 Kände en viss tillfredsställelse över det …  Hemma i kylskåpet fanns det kokta ägg, majonäs och en getostfylld hamburgare – jättegott  🙂  Sedan kunde jag sätta mej med mina bilder igen …

I kväll har jag njutit av Povel Ramel på TV, han var faktiskt rolig, ja brilljant. Såg ett program för många år sedan och då tyckte jag inte det var så bra, så jag tänkte inte titta på detta, men vilken tur att jag gjorde det …

Så här stilig var min farmor som småbarnsmamma …

… och farfar var alltid elegant …