Idag har det varit full fart. Efter en frukost, då vi satt och spanade efter fåglar – vilka inte var många, var det dags att fortsätta öppnandet av stugan. Maken behövde hjälp att dra upp båten lite till då vattnet stigit sedan i måndags när vi var tvungna att dra upp den igen när dyviken verkligen hamnade i dyn … En ny var inköpt, en som ska skruvas fast och tätas med silikon.

Vi turades om, maken och jag, med att ligga på knä i dyn – vi hade gummistövlar och en brädbit att luta ett knä mot – för att borra i skrovet. Ett plastskrov är hårt, jag lovar, vilket det bör vara. Vi lyckades få dit vår dyvik, den silikonmassa som maken fått med sig var dessvärre svart – men förhoppningsvis är den tät. Efter någon timme var båten, med motor i sjön. Den gick igång på första draget, enligt maken. Grannen upplyste oss om att det är max tre som gäller …

Under tiden som maken låste fast motorn och fixade försökte jag få igång diskmaskinen. Det gick inte alls – maskinen har en säkerhetsgrej som ska motverka översvämning – jättebra. Den består av en ”plastbubbla” med en röd plastplupp i och den ska vara i intryckt läge. Ibland när vi kopplar loss alla slangar så löser den där pluppen ut och då ska den tryckas in med hjälp av en sticka – vilket inte gick idag … Det har bara hänt en gång tidigare och då fick vi skicka efter en ny – men nu är diskmaskinen så gammal att jag tvivlar på att någon kan bistå med en ny.

Själv gick jag i botten, fixade en kopp kaffe, satte mig och suckade. Undrade lite varför vi håller fast vid detta liv – ett halvår här och ett halvår där. Fast å andra sidan måste man stänga vattnet i stugan i vilket fall under den kalla tiden. Det var en tid för många år sedan då vi tillbringade vinterhelgerna här ute på ön. Vattnet var igång och en värmekabel såg till att det inte frös. Båten drog vi alltid upp på bryggan efter oss och välte i fall isen skulle lägga sig. Problemen med båten som skulle i sjön igen efter isperioden och motorn som skulle på var dock desamma. Så, egentligen är det inte fel som vi gör nu – lämnar allt och åker iväg, men visst det är jobbigt när det inte fungerar.

Efter att jag druckit mitt kaffe och klarat av några samtal var det dags att krypa ihop framför diskbänken igen. Det är ju konstigt att alla dessa kopplingar skall sitta längst in, längst ner. Kopplingarna skulle väl lika gärna kunna sitt i ett av överskåpen, eller…? Nu är det längst in och längst ner i mörkret som gäller. Jag skruvade isär allt i hopp om att kunna se problemet, kunde då böja slangen med pluppen ut mot ljuset – och lyckades trycka in den igen. Skruvade ihop allt och testade med avspolning. Där var lite läckage, vet inte om jag fixat det i skrivande stund – kommer inte att diska förrän jag hunnit skaffa nya batterier till ficklamporna – som alla lagt av i vinter …