Det är konstigt det där med nationalkänsla. Vad är det egentligen? Naturligtvis att man känner för det land man är född i, men har man som vi bott i många länder och dessutom en längre tid, då hinner man utveckla en känsla för dessa länder också. Jag satt och tänkte på det medan jag hör ljudet från matchen som maken sitter och tittar på i vardagsrummet. Alla vuvozelor och en fruktansvärt entonig reporter. Ikväll är det en avgörande match för landets lag Bafana Bafana – ska de gå vidare i cupen eller inte.  Man hör i hela huset när det blir mål – vilket de lyckats peta in ett medan jag skrivit detta. Jag är ganska likgiltig för fotboll måste jag erkänna, men ändå känns lite pirrigt, ska de vinna eller inte – och jag hoppas verkligen att de gör det – att de går vidare, även om chansen är liten, tyvärr. Det står i skrivande stund oavgjort och reportern har tydligen mer än ett tonläge – han kan till o med bli lite upphetsad. Långt ifrån svenska reportrars ibland kraftigt överdrivna tonlägen – enligt min mening. Där vill alla efterlikna Hylands berömda tonfall en gång för hundra år sedan – men det håller inte att göra det varje match – tycker jag …

Jag har gjort ett litet avbrott – fullmånen rullade upp över berget och det är mäktigt tycker jag. Fullmåne, nymåne och solnedgångar … Har försökt att ta en bild med den mer avancerade kameran jag fått i min ägo – men har inte kommit till nattbilder än.

Idag blev det en tur till Waterfront – vi hade tänkt promenera. Åtminstone sade vi det igår, men idag var vi ganska stela efter alla långa promenader. Det hjälpte inte att vi försökte övertala varandra att man kan rasta på vägen. Vi brukar gå motsvarande halva sträckan varje helg för att äta lunch. Vi började i alla fall gå, sade att vi tar bussen några hållplatser längre fram, så kom bussen – vi hann med …

När vi kom till Waterfront så insåg vi att man inte åker dit en söndag. Vi fick inte plats på vår favoritrestaurang, men de erbjöd oss bord in en stund om vi kunde vänta. De har inrett en mysig bar på övervåningen och vi slog oss ner och beställde in varsitt glas vin. Det hann knappt komma in förrän vi fick vårt bord. Men baren var en ny trevlig upptäckt – dit ska vi gå fler gånger.

På hemvägen fick vi vänta länge på bussen och jag stod i solen och njöt av den varma vinden. Det är aldrig roligt att vänta på en buss som inte kommer, men jag tänkte att vilken tur jag har att jag står där jag står och inte på en busshållplats i Stockholm. Det blev lite för mycket med vinden och solen – ser nu ut som en kräfta med röda ögon …

Det blev oavgjort och laget går vidare till semifinal – nationen jublar och deras tränare som heter Iggesund. Ja, han kanske inte stavar med två g …